Lisa

...med att vara ensam och uttråkad på en och samma gång är att då börjar jag bli filosofisk. Då börjar jag tänka, och bli djup. Och det är då det blir jobbigt. Jag vill skriva ner mina tankar, men det går inte. Jag vill kunna rita ut dom fritt, men det går inte. De stannar i mitt huvud. Ekar. Högt. Och då blir det jobbigt. Hade det varit ljust ute hade jag suttit och kollat ut genom fönstret med tom blick. Undrat varför livet exsiterar. Vad meningen med vårt liv egentligen är. Varför vi existerar, om vi bara lever för att föra vår art vidare. Och sen blir det jobbigare. För då börjar jag tänka ännu mer... Det slutar med att mina tankar går runt, runt, runt, precis som karuseller. De upprepas hela tiden. Varför finns livet? Har jag en speciell uppgift här i universum? Om fallet är så, vad är den då? Och vad händer om jag misslyckas? Är allt förutbestämt? Spelar det ingen roll vad jag gör? Är det redan bestämt att det är så jag kommer agera? Nu börjar jag skrämma slag på mig själv till och med.. Då får jag ta å gå och lägga mig. Förhoppningsvis är jag inte så här djup i morgon....